Lätt fascinerad har jag nu kommit tillbaka till Uppsala efter en fantastisk helg i Rättvik.
Fick en fråga är nu om jag fortfarande var positivt inställd till SJ, och det beror ju kanske lite på hur man ser det. Jag skulle varit hemma klockan 18 men kom hem 20. Fast när jag ringde på eftermiddagen för att höra lite om tågen så var de ändå så serviceminded att de bokade om mig.
Och då kan jag ju inte riktigt vara arg.
Mina prioriteringar har nu alltså lett till att jag är i Rättvik. Jag är med som ledare för ett gäng som ska åka till Israel/Palestina i vår, och nu ska vi jobbade lite med frågor om tro, handling och konfliktlösning. Spännande.
Sjukt bra gäng i alla fall, men ska försöka gå och lägga mig tidigt för att orka med morgondagen som kommer bli sjukt intensiv.
Värt att notera är också att tågen gick bra hela vägen upp. Allt klagande måste alltså vara fel.
Jag har hört det flera gånger nu av samma person. Och det är nog väldigt sant.
”Det handlar om att prioritera. Och att prioritera om.”
Lite så känns mitt liv just nu.
Men det är fint.
Det finns nog 1000 saker som är roligare än att sitta på biblioteket och läsa om uppsåtsbedömningar.
Just nu har jag alltså ganska tråkigt.
måste vara en av världshistoriens bästa tv-serier!
Fick första säsongen i julklapp och idag blev det maratontittande på fyra avsnitt. Så nu är bara fyra kvar på säsongen, sen måste jag köpa nästa bara för att se hur det går.
Så mycket handling som det är i varje avsnitt här är det knappt i en hel säsong av moderna serier. Sjukt!
Har jag nu avlägsnat ur min garderob. Utöver det har en knapp kasse gått vidare till andra.
Naturligtvis har jag inte gjort det ensam. Jag kan ju inte slänga någonting alls. Så jag fick hit mamma och pappa på lunch och städning. Mycket bra, tack för det!
Nu finns det i alla fall plats för liiiite nya kläder.
Mest smärtsamt var egentligen att göra sig av med skokartongerna. Jag hade fyra stycken i garderoben som fick ryka nu för att jag skulle få mer plats. Det är bland det värsta jag vet att slänga skokartonger. Bävar inför tanken att göra den – troligen nödvändiga – gallringen av mina skor.
Nu ska jag trösta mig med att kolla på Varuhuset!
Min barndoms gudinna Agneta Sjödin åkte ur Let’s Dance idag. Jag kom hem lagom till att se resultatet så jag kunde tyvärr inte gripa in och rädda henne.
Och det borde väl inte ha behövts? Finns det något sätt på vilket hon inte är fantastisk? Jag bara undrar.
Som en tribute lägger jag nu in ett klipp från Fångarna på fortet. Utöver Agneta är Orup med.
Nu kan jag somna bitter, sjuk och lite lycklig.
Jag stannade hemma idag. Anledningen: Jag är sjuk!
Okej, kanske inte dödligt sjuk. Kanske inte ens jättesjuk. Men tillräckligt sjuk för att inse att det bara skulle vara jobbigt att sitta på ett bibliotek.
Så min plan var ju att vila och plugga lite hemma.
Hittills har jag sovit länge, ätit frukost, bakat en kaka, diskat och kollat på slalom på tv.
Nu tänker jag att jag ska städa och sen ringa lite.
Och kanske ta en alvedon.
Utöver de bloggar jag håller koll på för att jag ska veta vad folk i min närhet har för sig har jag bara följt två bloggar slaviskt i hela mitt liv. Detta har nu gett mig problem.
Vi kan kalla en av bloggarna ”1″. Den finns inte längre. Jag var inne kanske i snitt 3-4 gånger om dagen för att se vad som hände. Jävlar vilken blogg! Bästa ever!
Den andra kan vi kalla ”2″. Den har bytt adress några gånger. En gång var jag förtvivlad för jag hade missat det och trodde att människan inte skrivit på ett halvår. Nu har det gått snart två veckor sedan det senaste inlägget och jag blir lite orolig.
Framför allt har jag abstinens. Som fan.
Idag har jag:
-Fått en kasse med gratisgrejer
-Läst lite i mina böcker
-Gjort ett seminarium
-Planerat
-Tänkt
Ja, inte så mycket spännande alltså.
Det mest spännande var att jag idag förstod faran med att ha vatten med sig på ett bibliotek. För på vägen hit (ja, detta är årets första biblioteksbloggning) köpte jag ju naturligtvis lite vatten och la i väskan. Och när jag skulle ta upp den var den ju skakad. Så när jag vred på korken sprutade det ut vatten, och då tänkte jag ”nej, inte på Ekelöf!” så jag vände mig till vänster. Som tur var hade det slutat spruta då. Annars hade Uppsala universitets gamla böcker i kyrkohistoria varit rätt blöta nu.
Pinsamt.
